Pingla, Lagotto Romagnolo

Halvårsrapport och sammanfattning, hmmm… Det känns som man fokuserar lite för mycket på dragandet och lätt glömmer bort det som faktiskt är bra, så ska det ju inte vara. Därför tar vi det vi irriterar oss lite på i början, i förbifarten, för att sedan ösa på med beröm och positiva framsteg. Okej, tanten har dragit mer eller mindre sedan vi hämtade henne vid 12 veckors ålder. Är det inte helfestliga pinnar, löv som blåser, döda råttor eller giftsvamp så är det något annat som frestar, ska vi vara ärliga så är faktiskt ALLT hon går förbi på marken superintressant. Snoken nere 90 % av tiden, och ser hon något av ovanstående får hon oftast ett ryck och ska fram, det spelar ingen roll att hon, en 6-månaders hund på dryga 12kg, har en klumpeduns-tyngd på 70-80 kg i kopplet efter sig.

Råden och tipsen vi fått har varit många, stanna upp – byt riktning – knyck till i kopplet – ge godis, men ingen teknik har riktigt funkat. Men nu känns det som det gått från att ha varit drag hela tiden, till att vara drag ibland, och normal gång ibland, vilket känns som ett enormt framsteg. Vi har tagit privatlektioner för att få ett slut på dragandet, första gången häpnade vi, efter bara 15 minuter eller så skred hon fram sakta och fogsamt som en lucia bredvid läraren, där och då funkade det för oss också, men sedan avtog lydnaden mer och mer, trots att vi försökte följa råden. Det känns som hos läraren kände hon på direkten att det var ingen idé att försöka något, med Husse och Matte har det funkat förr, så det kommer det göra igen, men som sagt, det känns som det börjar gå åt rätt håll. Och tittar man omkring sig när man är ute så är det ju inte helt ovanligt, även bland hundar som är betydligt äldre än Pingla, så hon är nog inte värre än normalhunden.

Nog om dragande och över till resten, för vi tycker faktiskt att tanten är ett litet praktexempel på gossig, sansad och lydig hund. Visst är hon busig också, men oftast då det är bus och lek inplanerat, inte så mycket egna rövar-bus-upptåg. Det var lite bitande på köksbordsbenen första dagarna hos oss, och visst var hon saligt besatt av mina flip-flop och Husses sockor, fötter och händer när hon var mindre. Hennes små sylvassa tänder kändes, även om hon aldrig bet igenom huden på oss. Jag tror inte att hon bitit sönder något här hemma, som hon inte fått tillstånd till, dvs. godiskartonger och fyllda toa/köksrullar mm. Jo förresten, Husse slarvade med sina flip-flop en gång och ställde dom inte säkert, då blev det lite tuggmärken i ena hälen, men annars har vi varit noga med att inte lämna saker på golvet, så hon inte fått någon chans att förstöra otillåtna saker. Nu vid 6 månaders ålder kan vi konstatera att hon är sin leksakslåda trogen, nu är skogaller borta och dörren till klädkammaren öppen, hon går inte in där och hon rör väldigt sällan något som hon inte fått varsågod för.

Vi såg med spänning och lätt oro fram emot julen i Mölndal, övernattning en vecka, i ett stort hus med mycket spännande prylar, flera nya människor och sist men inte minst…. ett stort träd mitt i rummet med en massa festliga prylar i, dessutom en laddning paket med krulliga snören runt placerade under detta träd – vi hade förväntat oss minst en riven gran, några demolerade paket, en söndergnagad Sune-toffel och lite gödsling inomhus, men icke. Jo, efter allt julklappsöppnande och lekande med alla nya prylar missade Husse och Matte kiss-gnället, så Birgits hallmatta är numera inkissad och fixad.

Under julsemester lade hon sig till med en liten olat, ett vakt-/fegisbeteende vaknade och varje natt när någon gick upp, eller Pingla hörde något främmande ljud, så började hon skälla lite… så klart vaknade dom flesta, även sova-djupt-segproppen M. Detta beteende finns kvar, hör hon något ljud i trappen som låter mystiskt moff-skäller hon till och ställer sig lite på avstånd och kikar mot ytterdörren.  Under semestern fick Pingla även uppleva något ytterst märkligt och halvruskigt. Tvåbentingarna hade tidigare kommit in genom dörrar mm. i samma våningsplan, men gott folk, i Mölndalsvillan började det hända konstiga saker. Plötsligt utan förvarning dök husbonden upp från en djupt liggande mörk håla, även kallad trappa ner till källarvåningen – det var superläskigt och de första gångerna höll Pingla sig på väl avstånd från trappen, moff-morrade och ville inte direkt gossa med den eller de som kom därifrån. Efter lite terapi funkade det bra och till slut fick hon följa med ner i källaren och strosa runt bland Sunes spännande gadgets.

Ute har beteendet svängt då det gäller möten, då hon var valp var det rakt fram emot allt och alla, nu är hon lite reserverad då det kommer stojande barn emot oss, manicker som man inte ser varje dag, som rullatorer, rullstolar, barnvagnar mm. kan också leda till att hon fegar ur och smiter mellan benen på oss. Ibland har det hänt att vi mött någon som hon tvärvägrat att gå förbi, vet inte vad hon känner på sig eller tror då. Minns väl en gammal tant som fick Pingla att ta ut avståndet rejääääääält, hon haltade lite lätt och klädstilen var en light-version av en påskgummas, så något av det måste ha triggat Pinglis. Då det gäller andra hundar har hon aldrig varit hyperintresserad på promenader, inte så att hon drar, sliter och ska fram och nosa till vilket pris som helst. Dom hon känner från promenaden nosar hon lätt på, eller snarare, låter sig nosas på, annars verkar pinnar och annat på marken mer intressant än hundar, i alla fall om dom är en bit bort.

Framsteg har skett på dammsugarfronten, från att ha varit en vrålande best med långsmal hals och brummande mun, som Pingla skällt på och feg-jagat då den varit igång, har den nu blivit något relativt ofarligt, det kan man ju i alla fall tycka då hunden ligger och slappar på golvet när den är igång.

På rumsrenhetsfronten har vi bara gott att rapportera också, nyss hemkommen vid 12 veckor och en månad framåt förde vi schema över hur ofta vi var ute med tanten. I början var det runt 9 ggr om dagen, och ibland var det en liten pöl på köksgolvet när vi kom in på morgonen. Men kniperiet kom igång relativt tidigt och runt 3,5-4 månader var hon rumsren. Undantag för jul-incidenten på Birgit och Sunes hallmatta och glädje-kissa-på-sig-skvättar någon gång då det kommer besök.

Nyåret var ju också ett sådant tillfälle då man frågade sig, hur kommer detta att gå? Pingla har inte visat några större tendenser till att vara lättskrämd då det låter konstigt ute, åtminstone inte ljud på håll. Dagarna före nyårsafton klarade hon fint, smällare långt bort nonchalerade hon, när grabbarna fyrade av en precis när vi kom och gick förbi hoppade hon dock till… det gjorde även matte. Nyårsaftons kväll spenderades till största delen under gästsängen, då det drog igång framåt 21 eller så kändes den platsen säkrast verkar det. Det känns som det var ljusskenet från fyrverkerierna som skrämde henne mer än själva ljudet. Nu är nyår över till många hundars och hundägares glädje, nyårsdagens problem var alla de drivor med resterna från fyrverkerierna och smällarna, mycket skoj att lukta på och bita i….

Då det gäller damens gaddar verkar det som alla mjölktänder förutom ena hörntanden är utbytt, där växer det nu istället dubbelt. Har fått rådet att rucka lite på den så att den så småningom skall lossna, hjälper inte det får vi väl ta och dra ut den om någon månad.

När vi ändå är inne på kropps- och tandvård kan vi ju ta Pinglas veterinärbesök. Hon har hållit sig förvånansvärt frisk med tanke på allt det snusk och alla de mer eller mindre suspekta saker som hon mumsar i sig, eller i alla fall smakar på när vi är ute. Första veterinärbesöket gällde en vaccinering, andra besöket en vaccinering innan hon skulle börja på dagis, tredje tillfället var hon sjuk, tonsillerna spökade, hon luktade inte gott ur munnen och var allmänt ur balans. Så hon fick en antibiotikakur och redan andra dagen var lukten borta. Tabletten krossades och blandades in i en köttbulle så tanten såg verkligen fram emot sin dagliga antibiotika-dos J

Ett nära-veterinär-besök var giftsvampsincidenten, där ringdes det istället runt till både veterinärer och giftinformation och efter mycket om och men ordnade det sig. Nu senast har det varit avmaskning, 2,5 tablett Axilur 3 dgr rekommenderades, hon spydde första och sista dagen, en vanlig biverkning, annars gick det bra – lite sämre aptit under dessa dagar men nu är det gjort.

Dagis har hon varit på ungefär 2 dagar i veckan sedan i november, hon har fegat vi entrén på väg in, och rusat ut vid hämtning, men under dagarna säger personalen att hon lekt, stojat och busat med de andra vovvarna, så vi vet inte riktigt varför hon har haft problem vid lämning och hämtning, hur som helst har det nog varit bra att umgås i lite större hundgrupp för henne, Barkys Hunddagis i Husby har lagt upp lite filmer på You Tube där bl.a. Pingla är med. Vi får se hur vi löser detta på det nya stället, inget dagis verkar finnas i den direkta närheten.

Ensamträningen har funkat bra, så klart att hon hoppade och gnydde i början, men de små korta stunderna ensam har utökats och nu kan vi lämna henne runt 3 timmar. I början körde matte säpo-varianten och buggade köket medan hon var ute, lämnade telefonen på och ringde upp med mobilen för att höra hur det lät. Första minuten var lite gnyig sedan blev det lugnt. Vi säger alltid ”kommer snart” när vi går, tur att vovven inte är medveten om ordet snarts betydelse då det kan vara allt ifrån 5 minuter till 3 timmar. Hon anar när det är dags att vara ensam, precis när vi ska gå brukar hon titta på oss med bakåtstrukna öron och den där uppåt-med-ögonen-stackars-mig-blicken, men men, det är sånt som måste läras in, och det verkar som hon sover hela tiden då vi är borta, hon har aldrig busat eller rivit sönder något i köket då vi varit ute. Barngrinden som vi haft till köket har varit bra på så sätt att vi haft ett valpsäkert ställe för henne, de första småvalpsmånaderna fick hon sova ensam i köket, (förutom allra första dagarna då vi sov med henne i köket) inte så poppis och hon gnydde ett tag innan hon somnade, men det funkade. Efterhand som hon sansat sig och även blivit rumsren så har hon fått en till säng, i vårt sovrum, där sover hon nu. Bäddprocessen är sådan att hon först bökar och stökar med fällen, så att den hamnar i en speciell halva-sängen position, sedan somnar tanten på stört. Någon gång har hon dragit igång och snarkat som en riktig fyllegris, annars inget konstigt. I början ville hon så klart kommat upp till oss i sängen, men vi har varit stenhårda där, ingen hund i säng eller soffa, och nu verkar det ha gett resultat. Hoppandet vid soffan han hon nu slutat med, annars var det en av hennes favoritsysselsättningar då vi skulle fika varje kväll. Men nu verkar hon som sagt ha fattat galoppen.

Pinglas tics verkar vara gäspning och att klia sig, inte helt ovanligt i hundvärlden. När en knivig situation uppstår, när hon inte lyckas få sitt godis, hitta sin leksak eller förstå vad hon ska göra, eller när hon vill pausa och vinna tid, då kommer konstgjorda gäspen Sture, eller så kliar hon sig frenetiskt.

Då det gäller mat har vi gått från uppfödarfodret First Choice till Eukanuba, det förstnämnda var visserligen bra, men svårt att få tag på. Här i Stockholm fanns det bara i en djuraffär, och trots att man kunde beställa via nätet kändes ett lite mer känt och vanligt förekommande märke säkrare. Kycklings-eukanuban har hon älskat, vi har den även som godis när vi är ute på promenad och det funkar finfint, men det är klart.. köttbullar är nog snäppet godare. Problemet där är att det verkar nästan varar FÖR gott, hon blir så till sig när hon känner lukten av köttbullar att innan vi ens hunnit säga sitt, ligg eller vad vi nu ska öva på, så har hon redan hunnit köra hela repertoaren i turbotempo, och även i repris – hon tappar totalt fokuseringen, frågan är om godis får vara för gott?

För övrigt har vi testat oss fram med lite övrig mat, vi har aldrig gett henne något från diskbänken då vi lagat mat, eller från matbordet, därför tigger hon inte. De vi gett utöver hennes foder har vi lagt i matskålen eller på golvet då hon inte sett. Paprika, gurka och morot ratas, morot skulle enligt lagotto-gurun Willes vara en utmärkt tugg-och-godsak att ge, Pingla pulveriserar moroten men äter inte upp den, detta leder till en svårborttorkad orange sörja på golv och i hundsäng, så vi har slutat med morot. Populärt är däremot bl.a. knäckebröd (små bitar), cornflakes, tomater, kikärter, ris och clementiner.. hon får inte rester, dvs. vår kryddade saltade mat, utan vi experimenterar lite med olika rena produkter för att se vad som slinker ner. Det förstås, vi har ju syndat lite då det gäller ”mat”, hon fick en gång smaka en ostbåge och efter det tror jag att hon gladeligen skulle sälja sin svans för att få mer, det är ju salt och onekligen INTE idealkost för varken hundar eller människor, men någon gång måste man ju få synda lite.

Hon är söt när hon plöjer runt i sin leksakslåda på jakt efter den leksak som är intressant för stunden, det varierar enormt. Något kan ratas i veckor för att sedan vara favvo-leksaken helt plötsligt. Ligger hon och leker med en sak kan hon helt utan förvarning sticka iväg för att böka runt i lådan, och sedan komma hoppandes med något annat  - som husse eller matte förhoppningsvis vill leka med. En gul t-shirt har vi haft som snuttefilt/dragtrasa och den har definitivt sett sina bästa dagar nu. Vi drar inte för ofta, men lite då och då får igång blodcirkulationen och förhoppningsvis ryker den envisa mjölktanden fortare.

Bilfärder: Under första resan från Habo till Stockholm spydde hon en gång då vi svängde av på lite krokiga vägar, sedan har det inträffat en gång då vi var ute på serpentinvägar igen, annars lägger hon sig ner på sin plats i baksätet, med hundbilbältet på, och sover hela tiden, inget gnyende, inget hoppande – känns skönt.

Halvårssammanfattningen avslutas härmed och det känns som en novell snarare än något kort och lättläst, så blir det ibland - ciao!